Det här med lärande är för barn lär sig hela tiden så utveckling finns i vardagliga saker som att äta, tala och springa får man ofta höra. Men får alla de små sina behov tillfredsställda?
Jag såg på nyheterna en känd psykolog Eva Preuz (tror jag hon hette) debattera om att små barn ska inte alls vara på förskolan för det inte är bra för dem i den anknytningsfas som är så känslig då. Var det någon som såg det?
En utmaning är att de allra yngsta ska kunna vara delaktiga i dokumentationen men att peka och visa vad de vill kan de sedan är det ju återigen vi som tolkar....
Jag såg inslaget, det var på något nyhetsprogram och hon heter Eva Rusz. Jag kan inte säga att jag höll med henne, men det jag kan säga är att barn är väldigt beroende av vilka slags pedagoger de möter på förskolan. Arbetar vi efter det sociokulturella förhållningssättet är jag övertygad om att förskolan är bra även för de yngsta barnen. Hotet som jag ser det är de allt för stora barngrupper som nu finns och då gäller det alla barn i förskolan.
SvaraRadera/Kerstin Esse
Hittade detta på nätet.
Förskola före två års ålder kan skada barn
Psykologen Eva Rusz: Brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom
Debattören Eva Rusz.
Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykisk hälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före barnens grundläggande känslomässiga behov. Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna ”tanka" eller "docka” närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från jobbet, karriären eller träningspassen. Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.
När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: ”När kan det börja på dagis”? Vi tänker automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss för att tillgodose vårt barns behov. I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och omvårdnad är avgörande.
Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3 förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på känslomässig omvårdnad. Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över. Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder.
Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom. Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig. Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus.
Eva Rusz
SvaraRaderaDet var denna artikel som handlade om inslaget på nyheterna /Kerstin Esse
Psykolog: ”Sätt inte barnet i förskolan”
Hätsk debatt i Aktuellt Vänsterpartiets Rossana Dinamarca och psykologen Eva Rusz möttes i en hätsk debatt om förskolegrupper i Aktuellt.
PUBLICERAD 4 DECEMBER 2012 - 21:48 – UPPDATERAD 5 DECEMBER 2012 - 08:30
– Sätt inte barnet i förskolan, det är för stora grupper för det, säger Eva Rusz, psykolog, som tips till föräldern som är på väg att sätta sin ettåring i en förskola med en barngrupp på 25 barn.
Att barngrupperna är för stora är något som riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) håller med om, men att stanna hemma är inte den rätta vägen att gå, enligt henne.
– Det är klart att jag delar den här oron, jag har själv barn i förskolan där jag tycker att grupperna är för stora och det måste man göra någonting åt. Men inte bara säga ”håll barnen hemma”, du måste arbeta och det är inte många som har möjligheten att stanna hemma. Vi måste trycka på politiskt. Skolverket har en rekommendation på omkring 15 barn, det är dags att reglera det starkare, säger hon i Aktuelltstudion.
”Öka kunskapen”
Psykologen Eva Rusz menar att man måste öka kunskapen om vad barn behöver, och att det är extra sårbart för vissa barn att vara i stora barngrupper och utsättas för stress i åldern när man utvecklas väldigt snabbt, alltså mellan 1 och två års ålder.
– Barnen är då inne i en separationsfas då de behöver en trygg famn. Är det då för stora barngrupper och de upplever stress så kan det för vissa barn bli hämmas i sin utveckling, säger hon.
Att förskolan skulle handla om att ersätta föräldrarna håller inte Rossana Dinamarca med om, utan menar att barnomsorgen är en pedagogisk verksamhet som i forskning visat sig ha väldigt positiva effekter för barn som börjar förskolan tidigt. ”Det är ingen som tror på att vi kan gå tillbaka till något hemmafruideal”, säger hon.
– Som politiker måste du bli lite mer upplyst tycker jag, för i dag pratar barnpsykologer, läkare och terapeuter världen över om att anknytningsteorin är någonting som vi måste ta till oss. Och istället för att dissa om hemmafruideal måste man vidga sina vyer och ta till sig, svarar Eva Rusz.
Vad kul att du hittade hela denna artikel och kände igen det som jag beskrev för det är helt klart en tankeställare!
Radera